Euroområdet skuldkris: orsaker, botemedel och följder

Skuldkrisen i euroområdet var världens största hot under 2011. Det är enligt Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling. Sakerna blev bara värre under 2012. Krisen startade 2009 när världen först insåg Grekland skulle kunna göra sig skyldig i skulden. På tre år eskalerade den till potentialen för statsskuldsvärden från Portugal, Italien, Irland och Spanien. Europeiska unionen, ledd av Tyskland och Frankrike, kämpade för att stödja dessa medlemmar.

De inledde bailouts från Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden. Dessa åtgärder behöll inte många från att ifrågasätta rentabiliteten hos euron själv.

Hur krisen i eurozonen påverkar dig

Om dessa länder hade försummat skulle det ha varit värre än finanskrisen 2008. Banker, de primära innehavarna av statsskulden, skulle möta stora förluster. Mindre banker skulle ha kollapsat. I panik skulle de skära tillbaka på utlåning till varandra. Libor-skattesatsen skulle höjas som den gjorde under 2008.

ECB hade mycket statsskuld. Standard skulle ha äventyrat sin framtid. Det hotade EU: s överlevnad. Okontrollerade statsobligationer kan skapa en lågkonjunktur eller till och med en global depression.

Det kunde ha varit värre än 1998 års statsskuldkris. När Ryssland misslyckades gjorde också andra tillväxtmarknadsländer. IMF gick in. Det stöddes av europeiska länder och Förenta staternas makt.

Den här gången är det inte de framväxande marknaderna utan de utvecklade marknaderna som riskerar att bli vanliga. Tyskland, Frankrike och Förenta staterna, IMFs främsta stödberättigande, är själva mycket skuldsatta. Det skulle vara lite politisk aptit att lägga till den skulden för att finansiera de massiva utmaningar som behövs.

Vad var lösningen?

I maj 2012 utvecklade tyska kansler Angela Merkel en sju-punktsplan.

Det gick emot nyvalde franska presidenten Francois Hollandes förslag att skapa eurobonds. Han ville också minska ansträngningarna och skapa mer ekonomisk stimulans. Merkels plan skulle:

Starta snabbstartsprogram för att hjälpa till med företagsstart.
Koppla av skydd mot felaktig uppsägning.
Introducera "minijobs" med lägre skatter.
Kombinera lärlingsutbildning med yrkesutbildning riktade mot ungdomsarbetslöshet.
Skapa specialmedel och skatteförmåner för att privatisera statliga företag.
Skapa särskilda ekonomiska zoner som de i Kina.
Investera i förnybar energi.

Merkel fann att detta fungerade för att integrera Östtyskland. Hon såg hur åtstramningsåtgärder skulle kunna öka hela euroområdets konkurrenskraft.

Den sju punktsanläggningen följde ett mellanstatligt avtal godkänt den 8 december 2011.EU: s ledare kom överens om att skapa en finansiell enhet som är parallell med den monetära unionen som redan finns. Fördraget gjorde tre saker. För det första handlade det om budgetbegränsningarna i Maastrichtfördraget. För det andra försäkrade de långivare om att EU skulle stå bakom medlemmarnas statsskuld. För det tredje möjliggjorde EU att fungera som en mer integrerad enhet. Konkret skulle fördraget innebära fem förändringar:

Euroområdemedlemsstaterna skulle lagligen ge någon budgetmakt till centraliserad EU-kontroll.
Medlemmar som överskred 3 procent av BNP-kvoten skulle få ekonomiska sanktioner. Eventuella planer på utgivning av statsskulden måste rapporteras i förväg.
Den europeiska finansiella stabilitetsfaciliteten ersattes av en permanent räddningsfond. Den europeiska stabilitetsmekanismen trädde i kraft i juli 2012. Den permanenta fonden försäkrade långivare om att EU skulle stå bakom medlemmarna. Det sänkte risken för misstag.
Röstreglerna i ESM skulle möjliggöra att nödbeslut fattas med 85 procent kvalificerad majoritet. Detta gör att EU kan agera snabbare.
Euroområdets länder skulle låna ytterligare 200 miljarder euro till IMF från sina centralbanker.

Detta följde en räddningsaktion i maj 2010. EU: s ledare lovade 720 miljarder euro eller 928 miljarder dollar för att förhindra skuldkrisen från att utlösa en annan Wall Street-flashkrasch.

Bailout återställde troen på euron som slog till en 14 månaders låg mot dollarn.

Förenta staterna och Kina ingripit efter att ECB sade att det inte skulle rädda Grekland. LIBOR ökade när bankerna började panik som i 2008. Endast denna gång undviker bankerna varandras giftiga Greklands skuld istället för värdepapperslån.

Vad är konsekvenserna?

Först och främst Storbritannien och flera andra EU-länder som inte ingår i eurozonen vid Merkels fördrag. De oroade sig för att fördraget skulle leda till en "två nivå" EU. Euroområdets länder kan endast skapa preferensavtal för sina medlemmar. De skulle utesluta EU-länder som inte har euron.

För det andra måste länderna i euroområdet komma överens om minskningar i utgifterna. Detta kan sakta sin ekonomiska tillväxt, som den har i Grekland. Dessa åtstramningsåtgärder har varit politiskt impopulära. Rösterna kan leda till nya ledare som kan lämna euroområdet eller EU själv.

För det tredje blir en ny finansieringsform, eurobonden, tillgänglig. ESM skulle finansieras med 700 miljarder euro i euroobligationer. Dessa är helt garanterade av euroländerna. Liksom U. S. Treasurys kan dessa obligationer köpas och säljas på en sekundärmarknad. Genom att konkurrera med Treasurys kan euroobligationerna leda till högre räntor i USA. (Källa: "Kommer New Deal lösa Europas problem?" CNN, 9 december 2011.)

Vad är det med Stake?

Skattekreditinstitut som Standard & Poor's och Moody's ville ECB stiga upp och garantera alla euroområdets medlemmars skulder. Men EU: s ledare, Tyskland, motsatte sig ett sådant drag utan försäkringar. Det krävde gäldenärländer att installera de åtstramningsåtgärder som behövdes för att sätta sina skattehus i ordning.Tyskland vill inte skriva en tom eurokontroll bara för att försäkra investerare. Tyska väljare skulle inte vara så nöjda med att betala högre skatter för att finansiera räddningen. Tyskland är också paranoid om potentiell inflation. Dess folk kommer bara ihåg alltför bra hyperinflationen på 1920-talet.

Investerare oroade sig för att åtstramningsåtgärder kommer att ha någon ekonomisk återhämtning. Debtländer behöver den tillväxten för att återbetala sina skulder. Åtgärderna är nödvändiga på lång sikt, men skadliga på kort sikt. (Källa: "S & P säger att euroområdet kanske behöver en annan chock", Reuters den 12 december 2011. "Euro Crisis Pits Tyskland och USA i taktisk kamp", CNBC, 12 december 2011.)

Orsaker

Först där inga straff för länder som brutit mot skuldkvoten. Dessa förhållanden fastställdes av EU: s grundande Maastricht-kriterier. Varför inte? Frankrike och Tyskland spenderade också över gränsen. De skulle vara hypokritiska för att sanktionera andra tills de fick sina egna hus i ordning. Det fanns inga tänder i några sanktioner utom utvisning från euroområdet. Det hårda straff som skulle försvaga eurons kraft själv. EU ville stärka euroens makt. Det sätter press på EU-medlemmar som inte är i euroområdet. De inkluderar Storbritannien, Danmark och Sverige att anta det. (Källa: "Grekland ansluts till euroområdet", BBC News, 1 januari 2001. "Grekland tillhör Euro" den 1 juni 2000.)

För det andra, länder i euroområdet drabbades av eurons makt. De åtnjöt de låga räntorna och ökade investeringskapitalet. Det mesta av detta kapitalflöde var från Tyskland och Frankrike till de sydliga nationerna. Denna ökade likviditet ökade löner och priser. Det gjorde deras export mindre konkurrenskraftig. Länder som använder euron kunde inte göra vad de flesta länder gör för att kyla inflationen. De kunde inte höja räntan eller skriva ut mindre valuta. Under lågkonjunkturen minskade skatteintäkterna. Samtidigt ökade de offentliga utgifterna för att betala för arbetslöshet och andra förmåner. (Källa: "Döda euron", Paul Krugman, New York Times, 1 december 2011).

För det tredje dämpade åtstramningsåtgärder den ekonomiska tillväxten genom att vara för restriktiv. OECD sade till exempel att åtstramningsåtgärder skulle göra Grekland mer konkurrenskraftiga. Det behövde förbättra sin förvaltning av offentliga finanser och rapportering. Det var hälsosamt att öka nedskärningarna på offentligt anställda pensioner och löner. Det var en bra ekonomisk praxis att sänka sina handelshinder. Som ett resultat steg exporten. OECD sade att Grekland behövde spricka ner på skatteavdragare. Det rekommenderade försäljningen av statligt ägda företag att samla in pengar. (Källa: "Ekonomisk undersökning av Grekland", OECD, 2011.)

Till skillnad från åtstramningsåtgärder minskade Greklands skuld i hälften. Men dessa åtgärder försämrade också den grekiska ekonomin. De ökade arbetslösheten, minskade konsumentutgifterna och minskat kapital som behövs för utlåning. Grekiska väljare har varit upptagen med lågkonjunkturen. De stängde ned den grekiska regeringen genom att ge lika många röster till Syriza-partiet "No Austerity". Ett annat val hölls den 17 juni som besegrade Syriza smalt.Istället för att lämna euroområdet arbetade den nya regeringen att fortsätta med åtstramning. För mer, se Greklands skuldkris.